Åtta små ord

Åtta små ord

Yvonne Ehn

Copyright © Yvonne Ehn och Word Audio Publishing, 2021

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-259-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

info@wordaudio.se

Till lilla Fibi

Tack för femton år av värme, skratt och ovillkorlig kärlek

1

Olivia trummade i takt till julmusiken med vantarna på ratten. Kroppen bubblade av energi från lilla julafton hemma hos Gustav.

Ända sedan gymnasietiden hade Gustavs egenpåhittade variant av lilla julafton – lördagen före jul, för att ingen skulle kunna hävda att de behövde gå upp nästa dag – firats hemma hos hennes bäste vän. Och eftersom han var en julfantast av stora mått, var det förenat med dödsstraff för den som bröt mot traditionen.

Olivia var inte lika begeistrad över julen som Gustav. Några år tidigare hade hon försökt få ledigt från lilla julafton till förmån för en skidresa till Frankrike med ett par gamla arbetskompisar hon inte träffat på ett tag. Men blicken som Gustav gett henne hade signalerat att han ansåg det bisarrt att hon ens hade tänkt tanken.

Det hade inte blivit någon skidresa för hennes del.

Gustavs hem i Stocksund, tio minuter norr om Stockholm, bestod av en blandning av gammalt och nytt. Mest gammalt och rustikt, murrigt till och med. Det som Gustavs farföräldrar inte hade fått plats med i sitt nya, mindre boende, hade lämnats kvar i den gamla grosshandlarvillan, som Gustav tagit över. Detta bidrog till husets charm och Gustav vägrade att göra sig av med något av det. Massiva skåp, mörka klubbfåtöljer, tunga, röda sammetsgardiner, allt hade fått vara kvar.

Biblioteket var Olivias absoluta favoritrum. Där inne andades en trivsamhet hon hade svårt att sätta ord på. Tapeterna var mörka och snickerierna likaså. De inbyggda bokhyllorna tävlade med den stora eldstaden om att få dominera rummet.

Med värme i kroppen återupplevde hon timmen vid brasan innan övriga gäster hade anlänt. Gustav hade serverat henne glögg med koppen till hälften fylld med russin och mandel, precis så som han visste att hon föredrog att dricka, eller snarare äta, den heta drycken.

Utöver den knastrande brasan hade han skruvat upp värmen i villan för hennes skull. Vanligtvis var huset uppvärmt till okristliga arton grader. Kravet för att Olivia skulle komma på besök var att hon skulle slippa frysa. Vanligtvis släpade han in kupévärmaren från sin farfars gamla Jaguar när hon var på besök. Den fick följa henne som ett troget husdjur till varje rum. Men just vid lilla julafton brukade Gustav slå på stort och värma upp flera rum i huset till Olivias absolut lägsta bekvämlighetsnivå på tjugotvå grader.

Han var en fin vän.

Ett leende kröp runt i ansiktet åt hans reaktion över vinflaskan hon hade haft med sig. Hela hans kropp hade ryst till av obehag. Han vägrade att dricka något som hon hade haft i sitt rangliga vinställ av trä. Hon tyckte det smakade som vin gör mest. Han tyckte det var odrickbart.

Visst, hon hade kunnat handla något dyrt vin med tjusig etikett. Det hade inte varit några som helst problem. Men enkom för den enkla anledningen att hon ville retas, hade hon tagit fram en pall och plockat ner en billig flaska från vinstället ovanpå köksskåpet i Tranköping.

Gustav hade räckt över vinet till sin bror när han kom. Sören hade inte samma välutvecklade smaklökar som Gustav, påstod han.

Små prickar till snöflingor lyste upp mörkret, nådde vindrutan och smälte bort på ett ögonblick.

Om bara några dagar var det julafton. Olivia och Jonas skulle fira den tillsammans med hans familj i Kopparköping. Hon såg fram emot att få se hans yngsta kusinbarns förvånade ansiktsuttryck, när samtliga av deras manliga förebilder var på plats och tomten dök upp. Att de skulle lägga märke till att det var Olivia som saknades när tomten bankade på dörren, fann hon inte sannolikt.

Julklapparna var sedan länge inslagna i brunt papper ackompanjerade av rustikt natursnöre och kanelstänger som dekoration. Handskrivna etiketter, brända i kanterna, dinglade på var och en av presenterna. En del innehöll korta men välformulerade rim. Alla var de lackade i mörkrött och stämplade med Olivias morfars sigill.

Olivia trampade till på gaspedalen. Hon kunde inte komma hem till fina Tranköping fort nog.

Älskling, jag är hemma, ropade hon när hon klev innanför dörren till det vita funkisradhuset.

Här inne, svarade Jonas med matt röst.

Olivia slängde ytterkläderna på hallsoffan och skyndade in i vardagsrummet.

Är det mig du sms:ar för att säga hur mycket du saknar mig?

Olivia studsade fram och satte sig på soffkanten bredvid sin sambo som låg raklång i soffan med mobilen i handen.

Äh, jag sms:ar bara bossen och säger att jag kommer till jobbet i morgon. Så att han vet. För planeringen.

Men du är ju ledig i morgon.

Trycksaker som ska vara klara innan jul. Deadlines, det vet ju du hur det är.

Men det är därför man har anställda. Då kan man delegera, flinade Olivia och krånglade sig ner framför Jonas i den djupa soffan.

Olivia och Charlottas företag hade på bara några år börjat omsätta så pass mycket att de haft råd att anställa en person på halvtid hos Charlotta på försäljningskontoret i Stockholm och en person på halvtid hos Olivia på lagret i Tranköping.

Hur ni kan omsätta så mycket stålar på att bara sälja en massa bråte är för mig en gåta.

Lätt omilt stötte Olivia armbågen i Jonas mage. Han stönade till.

Bråte? Mettes fina porslin och Charlottas härliga tyger betalar både för mat och hyra, plus resor ner till mamma och Rune i Spanien. Det är väl inte alla som har det så bra?

Med ett nytt stön tog sig Jonas förbi Olivia i soffan och gick upp till övervåningen.

Utan att svara.

Utan att röra vid henne.

Ingen puss. Ingen omfamning. Ingenting.

Det knöt sig i magen. Vad var fel? Vad hade hon gjort? Eller sagt? Eller var han bara trött? Olusten började krypa runt i magen. Olivia var en känslomänniska och det var uppenbart att något var fel.

Jonas mobiltelefon brukade alltid ligga på soffbordet. Men nu ekade bordet plågsamt tomt. Olivia kände på sig att något inte stämde. Frågan var om hon vågade ta reda på vad.

Känslan av att något förändrats hade gnagt inom henne den senaste tiden. Men hon hade tryckt undan den, inte velat eller vågat lyssna.

Långsamt gick hon uppför den knarrande trätrappan. Det var som om hon rörde sig i slow motion. Som om det inte var hon som gick där, utan någon helt annan.

Vad är det, Jonas? andades hon när hon satte sig ner på sängen bredvid honom.

Försiktigt smekte hon hans hår med en hand som darrade.

Ingenting, sa han och vände henne ryggen.

Olusten i magen tog ett starkare grepp om henne.

Nervöst gick hon runt sängen och la sig på sidan mittemot honom, ansikte mot ansikte.

Kärlekslösa ögon mötte henne.

Jag märker ju att det är något. Säg vad det är!

Hennes ord var viskande.

Han svarade inte. Tystnaden sved. I magen. I hjärtat. Överallt.

Tänk om han inte älskade henne längre. Vad skulle hon göra då? Hela livet skulle rasa samman. Hon måste få veta.

Älskar du mig inte längre? frågade hon försiktigt.

Jag vet inte om jag älskar dig längre, svarade Jonas och vände bort blicken.

Åh, varför hade hon varit tvungen att fråga? Sorgen brände bakom ögonlocken och sakta trängde de fram: tårarna. Hon lät dem komma. Ljudlöst rann de nerför hennes kinder.

Men … vill du … att vi ska … separera?

Orden hackade sig fram. Hon borde ha låtit honom säga det själv. Låtit honom klämma fram det i stället för att praktiskt placera orden i munnen på honom. Men hon visste att han inte hade styrkan, att hon var den starkare av de två.

Att dra ut på smärtan var värre. Det var det lika bra att få veta på en gång. Hoppa ner i isvaken. Flaxa med armarna. Drunkna och sedan långsamt återuppstå.

Jag vet inte.

Denna gång mötte han hennes blick. Han såg plågad ut.

Är det den där Pernilla eller vad hon heter?

Ända sedan Jonas och Olivia blivit tillsammans några år tidigare, hade Pernilla figurerat i bakgrunden. Jonas hade, utan att skämmas, förklarat att kvinnan anställts på tryckeriet för att hon var snygg. Hur modernt kändes det?

När Olivia tänkte tillbaka, mindes hon en gång i början av deras förhållande när hon hade hälsat på Jonas över helgen. Sent på kvällen, en fredag, hade hon anlänt med bussen till Tranköping, samtidigt som tryckeriets anställda hade varit ute på en after work. Jonas hade lovat att komma hem tidigt, men när han inte gjort det och inte heller svarat i telefonen, hade Olivia irriterad gått och lagt sig att sova i hans säng. Klockan tre på natten hade Jonas ringt och sluddrande frågat om det var okej att de hade efterfest hemma hos honom. I släptåg hade han haft sin bästa kompis Tobbe och – naturligtvis – den där Pernilla. Sömnigt, men inte desto mindre tydligt, hade Olivia sagt nej, vilket Jonas accepterat.

Priscilla, rättade Jonas med emfas. Nej, hon har inget med det här att göra.

Priscilla, vem vid sina sinnens fulla bruk döpte sitt barn till det i Sverige?

Plötsligt blev en grannfrus ord tydliga i minnet: Du vet att Jonas hade besök av en kvinna till halv fyra på morgonen när du var i Stockholm senast, va?

Då, några månader tidigare, hade Olivia skrattat bort det, men nu blev hon i stället iskallt rationell.

Får jag se din mobil, krävde hon med framsträckt hand.

Med en suck gav han henne mobilen.

Hon ligger i skilsmässa. Jag försöker bara vara en juste arbetskompis, förklarade han trött.

Hjärtat rusade medan hon läste sms:en kollegorna emellan. De hade hörts en hel del, men ordet kram var den enda ömhetsbetygelse hon hittade.

Men vad är det då? försökte hon samtidigt som hon gav honom mobilen tillbaka, med så mycket bibehållen värdighet hon förmådde.

Jag vet inte. Vi gör ju aldrig något.

Va? Men det är ju du som vägrar följa med mig till Stockholm och umgås med mina kompisar.

Jag är en småstadskille. Det visste du när du flyttade hit.

Men varför … har du inte … sagt något?

Känsligheten tog ett nytt grepp om Olivia och orden kom stötvis.

Jag ville inte såra dig. Jag tycker så mycket om dig. Du är min bästa vän. Jag ville inte göra dig så här ledsen.

Olivia kröp in i hans famn och slöt ögonen. Hon torkade snoret på hans t-tröja. Det kunde han gott ha.

Men nu har du gjort det i alla fall, viskade hon in i det blå tröjtyget.

Jag vet.

Plötsligt gick hon tillbaka till att vara rationell. Eller om det var irrationell med tanke på omständigheterna.

Ska du bo kvar? För jag flyttar tillbaka till Stockholm. Köper du ut mig eller? Ska du flytta hem till din mamma tills jag fixat nytt boende?

Frågorna var många. Frågorna var befogade. Frågorna var oväsentliga. I alla fall i nuläget, menen Olivia kunde inte stoppa sig själv. Att förvandlas till logistikdrottning var ett försvar mot allt det som gjorde så fruktansvärt ont. Ju fortare hon kom från Tranköping, desto snabbare kunde hon lägga det hela bakom sig och börja hela. Varför dra ut på plågan?

Om han hade träffat någon annan eller inte spelade inte så stor roll. Stommen i ett förhållande var känslorna. Resten kunde jobbas på. Men fanns inte kärleken där som grundkonstruktion, så var det inte så mycket att göra. Då fanns det inget att bygga på.

Så bråttom behöver du väl inte ha? invände Jonas. Ska du inte fira jul med oss så att du får säga hej då till alla?

Fira jul tillsammans? Var han helt från vettet? Olivia slingrade sig ur hans famn. Att upptäcka tårarna i hans ögon var hon inte beredd på.

Nej, jag vill inte fira jul med dig. Säger du till dina kusinbarn att inte lägga ut någonting om det här på sociala medier? De stora, menar jag. Ungar i deras ålder lägger ut vad som helst.

Jag ber kusinerna att inte tala om något för dem över huvud taget. Jag säger att du ska fira jul med din mamma i år.

Bra.

Hon måste därifrån först, tänkte hon. Och det snabbt.

Olivia reste sig ur sängen och gick in i badrummet. Hon sköljde ansiktet i iskallt vatten, gick in till kontoret och plockade upp mobiltelefonen ur bakfickan.

Vem ringer du? undrade Jonas när han dök upp i dörröppningen.

Jag måste hitta någonstans att bo.

Åtta små ord hade fått hela hennes värld att rasa samman.

Världen som hon kände den.

Världen som hon älskade den.

Världen som hon ville ha den.

Jag vet inte om jag älskar dig längre.

2

Med zombieliknande rörelser tog hon på sig pyjamasen. Kroppen grät medan de rationella tankarna avlöste varandra. Hur många flyttkartonger skulle hon behöva? Hur stort förråd krävdes för att få in alla kartonger och möbler? Vad skulle hon ställa i förrådet och vad skulle hon ta med till sitt tillfälliga boende? Vad var hennes tillfälliga boende, förresten? Inte för att något av det spelade någon roll, men just nu var hennes hjärna inställd på överlevnad.

Mekaniskt knappade hon in numret till sin mamma. Siffrorna blippade i olika tonarter. Glada toner som hon ville räcka ut tungan åt.

Hej gumman. Åh, vad roligt att du ringer just nu. Rune har precis frågat om jag vill gifta mig med honom. Och jag sa ja, såklart. Är det inte fantastiskt? Han vill åka på bröllopsresa till Maldiverna. Visst låter det alldeles ljuvligt?

När Olivia bara var fjorton år gammal hade hennes pappa gått bort i en hjärtinfarkt. Över tjugofem år hade det tagit hennes mamma Gitte att släppa in en ny man. Och det var i det inhägnade området i Spanien som den mångåriga vänskapen med grannen Rune långsamt hade utvecklats till en kärlekshistoria värdig årets kärleksroman.

Nu skulle de gifta sig och Olivia kunde inte vara gladare.

Gitte kvittrade som en sånglärka. Olivia tvekade några ögonblick. Skulle hon verkligen berätta om separationen för sin mamma just nu? Eller skulle hon vänta? Det sista hon ville göra var att dämpa sin mammas glädje.

Olivia bet ihop käkarna.

Vad roligt, kämpade hon fram.

"Om … eller när Rune och jag flyttar ihop i hans radhus kan du och Jonas ta mitt."

Jonas! Var hon tvungen att nämna hans namn?

Olivia? Vad är det? Du låter ledsen. Har det hänt något?

Olivia sjönk ner i den vinröda Emmafåtöljen.

Det är inget, försökte hon.

Jag hör att det är något. Mig kan du inte lura. Vad är det som har hänt?

Olivia drog benen mot magen och slöt den telefonfria armen om knäna. Stålsatte sig.

Jonas och jag ska separera. Han vet inte om han älskar mig längre, säger han.

Hennes röst var inte starkare än en viskning.

"Vad säger du? Och här sitter jag och pladdrar på om Rune och mig. Varför stoppade du mig inte? Nu känner jag mig alldeles förfärlig. Åh, älskade Olivia."

Jag ville inte förstöra din glädje.

Olivia vilade kinden mot knäet. De stilla tårarna sögs upp av flanelltyget när de droppade på pyjamasbenen.

Men herregud, Olivia. Du är det viktigaste i världen för mig. Det vet du. Kan du inte flyga hit så att Rune och jag får pyssla om dig? Snälla, kom hit.

Olivia torkade näsan med en pappersnäsduk som hon hittade i en ask på skrivbordet.

Det är jättegulligt, mamma. Men jag vill få ihop all logistik och flytta härifrån så fort som möjligt. Sedan kanske jag kan komma ner. Jag får se. Jag har ju företaget också, men först och främst måste jag komma ifrån Tranköping.

Jag förstår. Och jag vet att det är en klen tröst nu, men kom ihåg att sorg är ett tecken på att du har älskat av hela ditt hjärta. Den kärleken är det finaste man kan få uppleva. Låt sorgen ta den tid och plats den behöver. Då kommer du ut starkare på andra sidan.

Olivia satt tyst och lyssnade till sin mammas tröstande ord. Efter en stund bad hon henne berätta vad som hade hänt i Spanien sedan sist. Desperat ville hon få något annat att tänka på. Gitte som kände sin dotter utan och innan jollrade vidare om flamencokurser, bokcirklar och svenskaftnar. Berättelserna avlöste varandra och gav Olivia en kort paus från det onda. De gav henne också kraft. Kraft att ringa nästa samtal.

Ytterligare nersjunken i fåtöljen slöt hon ögonlocken. Ögonen sved av salt. Ansiktet kändes strävt. Med kisande ögon tryckte hon fram numret till Gustav.

Bölar du? undrade han på en gång.

Jonas och jag … ska … separera, snörvlade Olivia.

"Va? Ska ni? Ni av alla människor? Det hade jag aldrig trott. Men gumman, hur mår du?"

Inte så jättebra.

Olivia gled av sammetsfåtöljen och fortsatte ner på golvet. Matt lutade hon huvudet mot sitsen.

Jag hör det. Vill du att jag ska komma? Jag kastar mig i bilen på en gång.

Det är jättegulligt men det behövs inte. Bara vetskapen om att Gustav var redo att sätta sig i bilen och köra till Tranköping för hennes skull var tröst nog. Det är okej.

"När kommer du? Jag ber Rosa göra i ordning gästrummet med en gång. Du får en egen kontorshörna på mitt hemmakontor också och eget badrum såklart. Du kan till och med ställa in den där hemska pingvintvålpumpen i plast som du fick av Charlotta. Jag vet inte vad det är med dig och pingviner men du kan fylla hela huset med dem om du vill, bara du skyndar dig hit. Eller förresten, det där sista tar jag tillbaka. En pingvin får räcka. Det är det enda jag klarar av."

Olivia kunde inte låta bli att le medan näsan rann. När Gustav gick igång fanns det inget som kunde stoppa honom.

Får jag verkligen bo hos dig? Bara tills jag hittat något eget?

"Men det behöver du väl inte ens fråga. Klart du får bo här. Jag vill att du ska bo här. Huset är stort nog för ett helt släktträd. Kom hit och det bums!"

Olivia torkade näsan med baksidan av handen.

Det kommer att bli en överdos av Olivia, snorade hon.

Äntligen.

Med ett enda ord hade Gustav lagt ett första läkande förband på hennes sårade själ.

"Du får bo här hur länge du vill. Och du kan