Sei sulla pagina 1di 12

Poemas de Karin Boye

Noche de Valpurgis

Tardíamente estoy ante la montaña de los destinos.

A mi alrededor, como nubes de tempestad

se arremolinan seres sin forma, animales nocturnos,

de alas negras,

ojos de fósforo.

¿Me quedo? ¿Me voy? El camino está a oscuras.

Si me quedo pacíficamente al pie de la montaña

no me pasará nada.

Tranquila puedo ver su lucha como un juego de niebla en el aire,

desorientada.

Sin embargo, me voy, me voy sin saber nada más.


Para aquel que da los pasos

la vida es un cuento.

Para mí, fuego

cabalgaré sobre serpientes de fuego.

Para mí, viento

volaré sobre dragones alados de viento.

Para mí, la nada,

perdida en la tormenta

lanzada viva o muerta hacia delante, un destino pesado.

Sí, es verdad que duele

Sí, es verdad que duele cuando los brotes se abren.


¿Qué otro motivo hay para que la primavera dude?

¿Por qué tiene que estar atada toda nuestra ardiente espera

al pálido helor amargado?

El refugio durante el invierno fue el capullo.

¿Qué novedad es esa que consume y estalla?

Sí, es verdad que duele cuando los capullos se abren.

Dolor para lo que crece

y lo que constriñe.

Sí, es verdad que es difícil cuando las gotas caen.

Temblorosas de angustia cuelgan pesadas,

se aferran a la rama, se hinchan, se deslizan–

el peso las arrastra hacia abajo, por mucho que se afiancen.

Es difícil sentirse insegura, temorosa y dividida,


es difícil sentir como el abismo atrae y llama,

y a pesar de ello permanecer y temblar–

Es difícil querer quedarse

y querer dejarse caer.

Entonces, cuando todo es difícil y nada ayuda,

se rompen como un júbilo los brotes del árbol.

Entonces, cuando ningún miedo retiene,

caen brillantes las gotas de las ramas

olvidan que estaban asustadas por lo nuevo,

olvidan su angustia por el viaje–

sienten en un segundo su mayor certeza,

descansan en la confianza

que crea el mundo.


En ningún lugar

Estoy enferma de un veneno. Estoy enferma de una sed,

para la cual la naturaleza no creó un líquido que la calme.

De la tierra nacen fuentes y arroyos.

Me agacho y bebo de las venas de la tierra

su sacramento.

Y el espacio está inundado de ríos sagrados.

Me alzo y siento mis labios bañados

de blanco arrebato.
Sin embargo, en ningún lugar, en ningún lugar…

Enferma de un veneno. Enferma de una sed,

para la cual la naturaleza no creó un líquido que la calme.

—————————————————————————————————————-

(poemas en su idioma original, sueco)

3 dikter av Karin Boye

Valborgsnatt
Sent omsider står jag vid ödenas berg.

Runtomkring som ovädersmoln

skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,

svartvingade,

fosforögda.

Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.

Stannar jag fredlig här vid foten av berget,

då rör mig ingen.

Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,

själv blott ett vilset öga.

Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.

För den som tar de stegen

blir livet saga.

Själv eld

skall jag rida på ringlande eldormar.


Själv vind

skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Själv intet,

själv förlorad i stormen

slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.


Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.


Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

mitt innerstas tågor.

Ingenstans
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,

till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.

Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror

dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.

Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta

av vita exstaser.

Men ingenstans, ingenstans…

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,


till vilken naturen icke skapade någon dryck.

*(Gotemburgo-Suecia, 1900 – Alingsås-Suecia, 1941). Poeta, novelista y traductora. Cofundadora


de la revista Spektrum y miembro del grupo socialista Clarté. Fue una de las primeras traductoras
de la poesía de T.S. Eliot y de los surrealistas al sueco. Publicó en poesía Moln (‘Nubes’, 1922),
Gömda land (‘Tierra escondida’, 1924), Härdarna (‘Los hornos’, 1927), För trädets skull (‘Por el
árbol’, 1935) o De sju dödssynderna (‘Los 7 pecados mortales’ póstumo, 1941); y las novelas Kris
(‘Crisis’), Merit vaknar (‘El despertar de los méritos’, 1933), För lite (‘Muy poco’, 1936) y Kallocaína
(1940), entre otros.

Potrebbero piacerti anche