Adorno och hur man uttrycker det undanträngda

Hur kan man skriva poesi efter Auschwitz, denna det västerländska ”förnuftets” slutstation och det
yttersta beviset på det systematiska barbariets seger? Vad bär det senmoderna samhället, med sin
inneboende rationalitetsiver, på för destruktiva potentialer? Är människans nödvändiga frigörelse
möjlig i en främlingskapets iskalla och avförtrollade, för att citera Max Weber, varuvärld? Hur skulle
denna frigörelse i så fall kunna se ut, utan att ny fångenskap strax iscensätts?
Den tyske samhällsfilosofen Theodor W. Adorno, som tvingades fly undan nazisterna för att så
småningom hamna i USA, där han kom att svårt vantrivas i Mickey Mouse-ytligheten, brottades med
den typen av ultimata frågor, eftersom de liksom klistrade sig på honom i den skoningslösa samtid
där han ofrivilligt befann sig. Han gjorde det samtidigt i en envis vägran att hemfalla till ett ”positivt”,
utopiskt tänkande. Att tänka utopiskt är att tänka bort komplexitet; ersätta det dynamiska, pågående
och motsägelsefulla med det färdiga och avslutade. Vattnet stelnar, det totalitära kastar sin mask;
man startar i ett konstruerat facit.
Tänkandet löper, det var Adorno mycket medveten om, hela tiden risk att förfrysa till ideologi och
att man därmed slutar tänka. Att tänka innebar för Adorno att ständigt tänka vidare, ta nästa steg,
fortsätta att fråga; alltid tänka negativt gentemot sakernas givna tillstånd, inte fastna. Teori var
rörelse för honom, febril rörelse.

Tillsammans med Max Horkheimer, två av flera affischnamn knutna till den legendariska så kallade
Frankfurtskolan med dess kritiska teori, skrev han det mycket inflytelserika verket Upplysningens
dialektik, som vid sidan av Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet tillhör 1900-talets viktigaste verk.
Den moderna, ”upplysta” människan vill i sin hybris behärska och lägga under sig naturen. Denna
tuktande strävan, där naturen ses som något motsatt kultur, upprätthåller ett alienerat
förhållningssätt till tillvaron, där allt underkastas prissättning och exploatering, med förstörelse som
följd. Vi behöver därför försonas med naturen, sluta använda den för våra exploaterande syften. (I
dessa klimatkrisens dagar något som borde högprioriteras.)
Vilken skulle konstens roll kunna vara i denna försoningsprocess, där människan också måste
kunna se sig själv som natur? (En försoning som handlar om självbesinning.) Hur kan den bidra till
försoning och omprövning, att vi stannar till och försöker formulera en annan, icke-exploaterande
och värdigare livshållning?
Adorno, vars estetik är en samhällsestetik, sökte i den modernistiska konsten, icke minst den
atonala musiken, efter konstens möjlighet att visa på något försonande och hoppingivande bortom
det nu trasiga och delade; konsten dock mer som antydande än lämnande av färdiga svar. Ingen
tjänande eller ”realistisk”, avbildande konst; mer som glimtar och fragment.

Camilla Flodins avhandling inom ämnet estetik - Att uttrycka det undanträngda. Theodor W. Adorno
om konst, natur och sanning (Glänta produktion) - är ett veritabelt hästarbete; detta menat som en
stor komplimang. Och man vill bara jubla åt detta ”hopplösa” projekt, i en de antiintellektuella
krämarnas förflackningstid, när allt skall vara ”nyttigt” och lättsmält. Adorno tillhör förvisso inte de
enklaste att försöka tolka; han sätter sig på tvären. Och avhandlingen bjuder onekligen på starkt
läsmotstånd; men det är bara stimulerande. Man tvingas mödosamt att försöka tänka själv; här
serveras ingenting på silverfat. Stundtals gör det nästan ont i knoppen.
Adorno, Derrida, Heidegger och andra kryptiska tänkare … Man ”förstår” inte allt; men man anar
däremot att det i deras avancerade teoribyggen gömmer sig något som det är mödan värt att
fortsätta söka efter. Även om man aldrig når fram. Det är processen, den intellektuella resan under
ovisshetens stjärna, som är hela belöningen. Anspänningen.
Avhandlingens titel fångar kongenialt detta aldrig avslutade projekt: uttrycka det undanträngda;
det Freud skulle kalla det omedvetna. Det är ju från början något per definition omöjligt;
undanglidande och gäckande. Ändå kunde varken Freud eller Adorno låta bli. Och Flodin ansluter sig
till giganternas envetenhet, med den äran.

Lasse Ekstrand